Tiden på året då det är Kaos har kommit
Kategori: Allmänt
I Lördags hade jag mitt pass på katthemmet.
Dagen började med att springa och hämta två små kattungar inne i stan, men det visade sig att de smitit från sin ägare och kom tillrätta med en gång :)
DET VAR POSITIVT :)
Andra larmet som kom inkom var att det fanns en upphittad liten honkatt i Mickedala, bakom en stenhög. Vid första ögonblicket så såg det ut som om hon var livlös, akutvård sattes in från kattfotens vård. De som hittat henne kom och hämtade det som behövdes och skulle fortsätta ge henne vätska och mat mm.
Dagen fortsatte på katthemmet och det inkommer larm om en röd mager katt, samt en vit långhårig katt. Bägge utsvultna och hungriga.
Jag höll på med mina sysslor på katthemmet, och hade ständigt i bakhuvudet om denna lilla katthona som hittats i så dåligt skick.
När jag väl kom hem ringde jag och kollade hur det var med katten, och det var ingen större föränding, sagt och gjort.. jag ringde beställde tid på Slöinge djursjukhus och åkte dit med lilla Nelly som hon heter.
Vid första anblicken så kände vetrinären att detta inte gick att rädda, men vi frågade oc vi propsade på att de skulle ge henne en natt med intensivvård och se om hon svarade på behandling, vetrinären påpekade att det skulle bli dyrt. För mig spelar det ingen roll. Det är ett liv som ligger där och behöver hjälp. Vi hade en underbar vetrinär.
De gav Nelly chansen, och det har sakta och säkert gått åt rätt håll med henne. Jag är så glad, och så tacksam att jag faktiskt har bil nu och kunde åka med henne! Vi kom in i sista minuten, Nelly låg på bordet och höll på att långsamt dö.
Känslan när man sitter där och får höra de orden går inte att beskriva, jag känner inte denna katten. Mitt första möte med Nelly var när hon kom in i min bil och skulle till djursjukhuset, men ändå var mitt hjärta krossat när jag såg henne, och när jag hörde vetrinärens ord.
Jag ser varje katt som mitt barn. Spelar ingen roll om det är en katt jag aldrig träffat förut, så har jag "connection" med katten.
Jag gick som på spikar på söndag för att höra vad vetrinären skulle ringa och meddela. Till slut kom beskedet, de tyckte absolut vi skulle fortsätta behandlingen.
Idag kom ett nytt besked, hon svarar bra på behandlingen och vetrinären är optimistisk.
Jag ber för allt jag kan för att det ska fortsätta såhär.
Som sagt, nu börjar tiden då det blir kaos, dumpade kattungar, lämnade sommarkatter och katter som svälter och blir uttorkade.
Vi får in larm på larm, och vi söker jourhem som galningar för att kunna rädda var och en individ som vi får lar om. Och hittills har vi lyckats rädda dem som de larmat om.
Men det tar på en känslomässigt, jag tappar tron på mänskligheten mer och mer. Jag kan se en katt i ögonen och bara känna att ödet har varit grymt mot katten och vill ge den allt som den är värd och lite till.
Hela dagarna går åt med kattärenden, och jag gör det för att jag brinner för det. För varje liv vi räddat ger mig mer energi att fortsätta till nästa liv som behöver räddas.
Detta är ett känslomässigt engagemang jag har gett mig in på, och jag är så blödig. Mister vi ngn katt så tar det oerhört mkt på krafterna.
Även när katter på hemmet får hem så grinar jag ;) Man fäster sig vid dem så fort och ser deras personlighet och deras egenskaper.
Utan alla älskade katter, ja vad hade jag gjort då?
Jag gillar att slita ut mig för katterna, jag gillar att kämpa och sitta i telefon hela dagarna, jag gillar att få utmaningar som jag måste lösa. För jag vet........
att i slutändan så blir allt bra... då kan jag lägga mig och sova gott för jag vet att allt har gått enligt planerna.
Här har vi bilder på Nelly, den vita katten som var utsvulten och den röda katten.
