Mina första katter Tusse och Sotis
Kategori: Allmänt
Jag skaffade Tusse och Sotis när de var 13 veckor gamla.
De var helt bedårande!
Sotis sov hos mig och var så kelen och go, medans Tusse var den där lite farliga katten som alltid skulle visa att han bestämde minsann. Men ville han kela så kom han och kelade, och då kunde han inte få nog.
Jag hade haft dem ca 6 månader, sen födde jag min dotter.
Och allt gick så bra! Jag hade dem som innekatter.
Sotis låg gärna nere vid min dotters fötter i spälsängen och vaktade, var det ngn annan än jag som kom dit och skulle röra henne så visade han ragg och fräste som bara den, han vaktade henne. :)
Tusse skulle mer pussa på henne hela tiden.
När min dotter var 2 år så flyttade vi, där kunde katterna få vara ute.
Och det gick jättebra, tills en dag....
De kom inte hem, och jag letade och letade och var så förtvivlad, jag kunde inte sova eller koppla av för jag var så orolig att det hade hänt dem något.
Tiden gick, och efter några månader skulle jag åka ett ärende tll stan, och hade inte bilen den dagen, så det blev att gå till busshållplatsen, ngt jag aldrig gjorde annars.
När jag går dit och går förbi ett hus, så ser jag två katter sitter i fönstret i huset...
Jag var tvungen att kolla en gång till, men jo... det var Tusse och Sotis!!
Jag gick och ringde på dörren, och det var en äldre dam som öppnade dörren, jag förklarade mitt ärende och sa att jag trodde det var mina katter som satt i hennes fönster, bad att få titta på deras öronmärkning.
Jag fick komma in, och hon bjöd på kaffe, och vilket kärt återseende det blev med Tusse och Sotis, de sprang fram till mig och gosade och kelade, det visade sig att den damen hade matat mina katter för hon trodde att de inte hade någonstans att bo. Och de hade fått lax, strömming mm.. så inte undra på att de bestämde sig för att flytta in till henne, och hon ville inte släppa ut dem, av rädsla att det skulle hända dem något.
Hon visste heller inte vad öronmärkning var, men jag hade inte hjärta att ta med mig mina katter hem igen, de hade det så otroligt bra hos damen, de hade varsin egen fåtölj med Ullpläd, och hon borstade och tog hand om dem varje kväll de tittade på tv ihop. Och tom Tusse sov i sängen hos damen.
Hon fick adoptera dem, jag bodde ju bara 100 m bort, så jag kunde hälsa på dem när jag ville.
Jag kände att det var ett bra beslut, för de mådde så bra där, och hon var så glad i dem. Jag hälsade på dem ofta och de visade aldrig ett tecken på att de ville ut igen, så det kändes underbart bra.
I samma veva hittade jag Smulan, så nog finns det en mening med allting som sker.
Tusse och Sotis - 1991
